Språkutveckling

Normal kommunikations-, tal- och språkutveckling

Förmågan att vara i aktiv kommunikativ växelverkan med omgivningen börjar utvecklas hos barnet redan under den tidiga spädbarnstiden. Spädbarnet tittar intresserat på människoansikten, lyssnar på ljud i omgivningen och reagerar på även små variationer i t.ex. röstläge och i tal. Vid 1-2 månaders ålder börjar barnet svara på leenden och ljuda. Lite senare blir det mer variation och systematik i babyns ljudande; han eller hon börjar jollra. 

Grunden för språkinlärningen sker redan i det här tidiga skedet. Det är viktigt att bygga upp delat fokus för intresset, och att som vuxen tolka och övertolka babyns olika uttryck. Den växelverkan som byggs upp skall vara jämbördig – båda uttrycker lika ofta och lika långa turer. Signalerna för turtagningen och turgivningen skall vara tydliga: den vuxna visar med miner och förväntansfull blick vad babyn nu skall göra eller uttrycka verbalt. Den vuxna imiterar ofta babyns ljudningar, och skapar således en rolig jämbördig turtagningslek. När den vuxna dessutom uttrycker ord för den delade uppmärksamheten börjar babyn skapa inre mönster för sin världsbild, som bildar grunden för den egentliga språkinlärningen.

Andra drag i kommunikationen med spädbarn (som naturligt finns hos den vuxna) är fysisk närhet, kommunikation via flera kanaler (hörsel, syn, känsel), korta budskap som upprepas ofta, mjuk röstkvalitet, intensiv ögonkontakt och ömhet. Dessa element kan man hålla i minnet länge – speciellt med barn som har en sen eller avvikande språkutveckling.

Barnet börjar redan vid ca 8-10 månaders ålder härma aktiviteter, ljud och ordgestalter och det uppstår ett smidigt samspel mellan barnet och den vuxna, där båda tar turer i kommunikativ bemärkelse. Barnet klarar alltså av att vara i aktiv kommunikativ växelverkan med sin omgivning redan långt innan han eller hon uttrycker sina första ord eller klarar av att bilda enhetliga meningar. Barnet inser redan då ett av språkets stora motiverande element: ”Genom att uttrycka något kan jag påverka världen – jag kan få andra att göra det jag önskar!”

Som vuxen är det viktigt att känna till ovanstående, så att man medvetet kan stöda barnet i den här viktiga fasen. Det värdefulla samspelet mellan barnet och den vuxna lägger grunden för barnets fortsatta tal- och språkutveckling. Speciellt viktigt är det för barn som av en eller annan orsak har en språklig försening eller störning.

Barnet förstår tal långt innan det själv säger några ord. Därför är det viktigt att vi vuxna själva använder korta och tydliga uttryck, och att vi betonar nyckelorden och anpassar vårt intresse och språk till det som barnet är intresserat av just den stunden. På så sätt befästs de viktiga orden i barnets vokabulär. De första orden brukar barnet säga ungefär vid ett års ålder. Ordet har ofta en annan betydelse än i det vuxna språket, barnet testar betydelser, ändrar på dem enligt feedback, testar dem på nytt och bygger samband mellan orden på basen av drag som förenar eller särskiljer ord från varandra. Ordet har ofta en vidare eller snävare betydelse än i vuxenspråket och står ofta för en hel mening (t.ex. ”katt” kan betyda ”titta mamma, där går en katt på planket”). Det är viktigt att den vuxna tolkar barnet och erbjuder det tydliga språkmodeller.

Vid 2-3 års ålder börjar barnet ställa frågor, delta i samtal och berätta saker och ting. Meningsbyggnaden, användningen av grammatikaliska konstruktioner och uttalet utvecklas i rask takt. Vid 5-6-års ålder behärskar barnet de flesta aspekterna i språket. Då kan det också oftast uttala de flesta ljuden, men t.ex. /r/-ljudet vållar för många svårigheter ännu i förskoleåldern.

De flesta barnen utvecklar sina språkliga färdigheter på ett mycket liknande sätt. Trots det är normalvariationen ganska stor när man beaktar språkutvecklingen som helhet, men också på vart och ett av språkets olika plan.

Försenad tal- och språkutveckling

Försenad språkutveckling innebär att barnet talar som ett yngre barn. Barn med försenad språkutveckling förväntas ta igen skillnaden till jämnåriga barn. Det centrala är att man ger barnet tid och utrymme att utvecklas, men också att man stöder barnet i hans eller hennes utveckling. Det kräver ofta en extra insats från föräldrarna och barnets övriga närmiljö (t.ex. daghem), som i sin tur behöver stöd för att kunna hjälpa barnet på bästa sätt. I bästa fall samarbetar närmiljön och terapeuten/pedagogen intensivt och regelbundet.

Avvikande tal- och språkutveckling

När det i barnets språkliga profil framkommer avvikande drag som t.ex. en kraftigt ojämn språklig kapacitet eller drag som inte påminner om ett yngre barns (t.ex. specifika svårigheter att förstå instruktioner eller att uttrycka sig verbalt), finns det skäl för en grundlig analys av barnets helhetssituation. Oftast rekommenderas en helhetsbedömning som förverkligas av ett barnneurologiskt team. På basen av helhetsbedömningen ställs en diagnos, och sedan gör man tillsammans upp en habiliteringsplan för barnet.

När det framkommer tydliga gropar i barnets språkliga profil talar man om specifika språkliga svårigheter. Om barnet t.ex. har svårigheter med benämning, auditivt korttidsminne eller fonologiska processer varslar dessa ofta om blivande läs- och skrivinlärningssvårigheter. Om barnets språkliga svårigheter är så stora att de påverkar barnets inlärningsförmåga talar man om specifik språkstörning eller dysfasi.

När ska man kontakta en talterapeut?